Du kommer aldrig att få veta

Min mors strategi är tydlig. Erkänn aldrig. Men efter 45 års väntan tvingades hon till slut erkänna att någon annan än min far är min biologiske far. Men vem det är vill hon inte berätta.

För mer än 45 år sedan berättade min mor för mig om ryktet som sa att min far inte var min biologiske far utan i stället den kände sångaren Antoine som min mor följt med på en turné. Ryktet visade sig stämma så långt att min pappa inte är min biologiske far. Den andra delen om Antoine stämde däremot inte.

Innan jag skriver vidare …

Jag vet att det jag skriver kan såra någon. Det som gör mest ont i mig är att jag vet att det här påverkar min pappa. Någon av er kanske tycker att jag är för öppen och ärlig men jag kan säga direkt att jag har kommit till en punkt i livet att jag inte bryr mig. Jag har väntat alldeles för länge med att berätta och jag väntat alldeles för länge innan jag till slut bestämde mig för att göra allt jag kan för att hitta min biologiske far. Kosta vad det kostar vill.

Viljan efter att få svar och efter sanningen är viktigare för mig än att ta olika hänsyn eller att fortsätta att leva i ovisshet eller i en lögn. Jag ska ärligt säga att från den stunden som jag fick det bekräftat och efter den sista konfrontationen med min mor har det känts som en befrielse. Oavsett om jag får veta eller inte. Nu behöver jag inte grubbla längre. Nu vet jag.

Innan jag fortsätter vill jag berätta ytterligare en sak för att du bättre ska förstå …

11 år.

Mina föräldrar skilde sig när jag var ett år. Jag vet inte riktigt hur länge jag bodde hos min mor när jag var liten men innan jag var fem år hade jag och min bror bott hos ett par olika familjehem och runt tio månader med mor i Antwerpen i Belgien.

På besök på barnhemmet med mina barn. Den gamla byggnaden.

En av sovsalarna på barnhemmet som det såg ut på 1970-talet. Inga kuddar.

Klassrum på barnhemmet på 1970-talet.

När jag var fem år kom jag och min bror till ett barnhem som drevs av nunnor. Där var vi i två år. När jag var sex år fick jag och min bror välja mellan mamma och pappa. Vi delade på oss när jag var sju. Min bror flyttade till pappa och mor lämnade kvar mig i ett familjehem på en bondgård i Frankrike. När jag var nio kom mor och hämtade mig och jag flyttade med henne och hennes svenske man till Sverige. Efter två år här lämnade hon mig 1978 i Huskvarna. Jag blev först placerad hos en familj under ett par månader för att sedan komma till en fosterfamilj som jag bodde hos i sju år tills jag flyttade hemifrån när jag var 18. Det är lite kort om min uppväxt.

Ladugård på bondgården som i dag är ett bostadshus.

De senaste 25 åren har jag och mor inte haft så mycket kontakt. Man kan säga att det skar sig ordentligt för 26 år sedan och det följdes av 11 års total tystnad. Efter det har vi inte haft så mycket kontakt. Det är komplicerat men jag ville ändå ge en kort bakgrund för att du bättre ska förstå min och min mors relation under åren och för fortsättningen här.

Jag har länge funderat på att ta ett dna-test för att få bekräftat det som jag alltid har känt. Men jag visste inte hur jag skulle göra. Att fråga min pappa var för mig uteslutet. Det skulle vara alldeles för känsligt. Han skulle säkert bli ledsen och sårad tänkte jag. Jag måste hitta ett annat sätt.

Det återstod två personer. Min bror och hans dotter. Om någon av dem tog ett dna-test skulle det visa sig direkt. Men jag var inte redo att fråga någon av dem.

Tidigt i år berättade en person för min fru att han var några procent skotte. Han berättade för henne att han hade tagit ett dna-test via en onlinetjänst för skojs skull. Han var nyfiken på var han kom ifrån.

Det slog mig då att det var något som jag också skulle kunna göra. Ett dna-test för att få en etnicitetsuppskattning. Det skulle vara ett perfekt sätt för mig att gå runt och inte behöva fråga min pappa eller min bror om ett dna-test. Sagt och gjort, jag beställde ett kit på nätet och nu hoppades jag att dna-resultatet skulle visa så stora avvikelser att jag inte kunde annat än att utesluta min pappa som min biologiske far.

Det tog någon vecka innan jag hade kitet brevlådan. Jag topsade i munnen och skickade tillbaka provröret till labbet. Efter ett par veckors väntan kom dna-resultatet. Det visade en så stor avvikelse att jag såg att det var något som inte stämde. Jag kunde självklart inte vara 100 % säker för det är ju trots allt uppskattningar men resultatet var tillräckligt för mig för att än en gång kunna konfrontera min mor.

Jag pratade med min bror om etnicitetsuppskattningen och om mina avsikter med mor och innan det ens kom upp på tal att han också kunde ta ett test sa han:

– Jag ska också ta ett test. Jag beställer direkt.

Jag blev glad och visste i den stunden att jag snart skulle få veta säkert.

Dags så för konfrontationen. Jag ringde upp mor sent en kväll på Messenger i slutet av april i år och sa till henne att nu är det dags att säga sanningen.

– Har jag rätt i mina tvivel? Har jag rätt eller fel, frågade jag om och om igen efter att jag berättat om hur jag känt i mitt liv att något inte stämde.

– Du kan inte få veta… jag kan inte säga det … svarade hon mig flera gånger.

Hennes långa pauser, tvekan och att hon inte kunde svara gjorde mig än mer övertygad. Vid ett tillfälle såg det nästan ut som att hon tänkte berätta men ångrade sig i sista stund.

Hon berättade i alla fall att hon hade varit i Paris på scenen Olympia och arbetat med Antoine på hans turné. När jag påminde henne om ryktet om att Antoine var min biologiske far var hon snabb med att svara att han inte var det.

När jag berättade för henne att jag hade tagit ett dna-test och om att jag hade fått en etnicitetsuppskattning som visade stora avvikelser blev hon helt ställd.

Hon ville nog syna mina kort och hon var snabb med att fråga om min bror också skulle ta ett test. Jag svarade att jag inte visste men att det kanske var möjligt. Jag ville inte berätta att min bror redan hade skickat in testet för analys och att resultatet bara var ett par veckor bort.

– Då får du nog vänta på svaret i så fall, sa hon.

Hennes strategi var i alla fall tydlig. Erkänn aldrig. Hon fortsatte att hävda och bedyra precis som när jag var 17 år att min far var min biologiske far och att allt var mormors fel som bara var ute för att förstöra för henne.

Efter ett långt samtal där jag inte kom någon vart avslutade vi och jag gick och la mig. Klockan var kanske halv två på natten. Jag låg och funderade en stund över vårt samtal och jag var ändå nöjd över att äntligen vågat konfrontera henne igen om detta. Men så ringer det på Messenger 20 minuter senare. Det var mor. Hon hade bestämt sig för att berätta för mig. Hon erkände för mig att hon under perioden som jag blev till hade träffat en man. I Paris. På turnén. Men att det inte var Antoine. Det tog över 45 år innan erkännandet kom om att hon hade träffat en annan man under turnén. Jag ville självklart veta vem det var. Jag visste att den här mannen måste ju vara min biologiske far.

Jag frågade henne om det var en artist. Hon nickade ja. Jag frågade om han var känd, jag uppfattade hennes nickning som ett ja men hon ville inte säga hans namn.

Hon tog därefter en lång paus och ändrade sig och sa att det var någon musiker i Antoines band men att hon inte visste vilken av dem. De såg likadana ut i sina frisyrer, sa hon.

Les Problèmes.

Jag svarade att jag hade kollat upp alla musiker runt Antoine och att det inte kunde vara någon av dem. Jag skickade över bilder på bandmedlemmarna och hon kände inte igen någon av dem.

Då ändrar hon sig igen och säger plötsligt att det var någon i “crewet” runt Antoine. Hon berättar att Antoine hade en armada av folk runt sig på sina turnéer. Hon kunde inte ge någon detalj alls, inget namn, ingen hårfärg, ingen längd … inget …. nada. Hon kom inte ihåg därför att det dessutom var mörkt.

Så det gick alltså från en känd artist till en random guy i mörkret. Man kan ju fråga sig hur hon kunde vara så säker på att det inte var Antoine.

Men även efter hennes erkännande att hon hade träffat en annan man hävdade hon ändå att min pappa var min biologiske pappa. Jag frågade henne:

–  Men tanke på ryktet när jag föddes och med vetskapen om att du träffade en annan man precis den tiden jag blev till, har du någonsin ens tänkt tanken att någon annan än min pappa skulle kunna vara min biologiske far?

– Nej.

– På fullt allvar? Aldrig ens tänkt tanken? Efter ryktena, bråken med pappa du berättade om att du hade över detta och nu erkännandet, att du visste hela tiden att du varit med någon annan?

– Nej. Aldrig.

Ofattbart. Obegripligt.

I slutet av vårt samtal gjorde hon klart för mig att jag aldrig kommer att få veta vem det är. Hon säger dock inte det på ett sätt att hon inte har en aning om vem det är utan i betydelsen att det är något som hindrar henne att säga vem det är. Det är skillnad på “jag vet inte vem det är” och “du kan inte få veta”.

Så kom den dagen då brorsans dna-test kom tillbaka. Det pingade till på släktforksningssajten och jag fick en avisering om en dna-matchning. Och mycket riktigt. Vi var inte helsyskon utan halvbröder.

Nu återigen samtal med min mor som skulle bli vårt sista. 31 maj 2022.

Jag ville nu förstås veta vem det är och med resultatet tänkte jag att jag kunde sätta lite större press. Det var ett kyligt samtal. Hon var inte villig att hjälpa till och ge mig information som kunde leda mig vidare. Hon vet vem det är men hon vill verkligen inte att jag ska veta vem det är. Hon vill inte ge minsta detaljer, istället säger hon att mannen hon träffat bara är ”liten detalj som inte är värd att lägga på minnet”.

Här tappade jag fattningen fullständigt. Hur kan man bara säga en sån sak?

– Min biologiske far är inte någon liten detalj för mig, sa jag och la på.

Bara ett par timmar efter ringer min pappa upp mig som han brukar göra. Han vet ingenting om vad som hänt eller vad som var på gång. Han ser på mig direkt att det är något som inte är bra.

När jag säger att mor har ljugit för oss i hela vårt liv så ser jag på honom att han vet precis vad jag syftar på.

Det gör ont att få det bekräftat. Men jag väljer det före ovissheten och lögnerna.

Mitt sökande fortsätter och i nästa inlägg kanske jag har hittat den där random guy.

Del 1: Ryktena visade sig vara sanna

Del 2: Min far är ingen rockstjärna eller ... ?

Kommentarer betraktas inte som redaktionellt material och förhandsgranskas inte. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.