Ryktena visade sig vara sanna - del 1

Det började för många år sedan. Med rykten. Rykten som inte kunde viftas bort.

Det finns många tjänster på nätet för släktforskning och som också erbjuder dna-tester. Många tar dna-tester mest för skojs skull för att veta vilka världsdelar, länder och regioner man härstammar från. Jag har också tagit ett dna-test men för mig var det inte alls på skoj utan som en del av ett livslångt sökande. Frågan är, kommer jag att få svar?

Det började för många år sedan. Med rykten. Rykten som inte kunde viftas bort.

Jag har alltid haft en gnagande känsla av att något inte stämmer. Var ryktena sanna? Kunde det verkligen stämma det som jag fick höra redan som liten? Och varför uppstod ryktena överhuvudtaget? Så många frågor.

När jag var 17 år fick jag svaret att jag inte behövde undra längre.
– Jag bedyrar att det inte är som du tror. Du kan vara lugn. Din far är din biologiske far, sa min mor när jag konfronterade henne.

Men jag trodde henne inte. Men det gnagde där ändå. Och genom åren har jag undrat hur det egentligen ligger till. Jag är nämligen övertygad om att alla barn känner igen sig i sina föräldrar och att föräldrar ser sig själva i sina barn. Den känslan har jag när jag ser mina barn men inte när det gäller min egen far.

Leker med min båt. Le Havre. Frankrike.

Det gör ont i hjärtat att säga det och det har genom åren gjort mig ledsen och ibland också skamsen över att jag har känt så. Över att jag haft mina tvivel. Jag har aldrig bott hos min far men jag älskar honom ändå. Det har varit dubbla känslor. Min far är min far men jag har innerst inne tvivlat på om han verkligen är min biologiske far. Det har inte varit lätt. Jag har många gånger också tänkt, tänk om jag har fel.

Men det visade sig att jag inte hade fel. För ett par månader sedan fick jag det definitiva beskedet genom ett dna-test att min far inte är min biologiske far. Så 55 år gammal fick jag det bekräftat - fader okänd.

Jag har många gånger funderat om vem som i så fall är min biologiske far men det har varit ytterst svårt att göra efterforskningar. Jag har inte haft någon information alls och det har varit oerhört frustrerande.

Skulle jag någonsin få veta? Jag har tvivlat många gånger. Den enda personen som suttit på sanningen är min mor och hon bedyrade ju att ryktena var falska och att min far var min biologiske far. Hon hävdade att det var min mormor som hittat på allt för att hämnas för något genom att sätta griller i huvudet på bland annat min far efter att jag hade fötts.

När jag var 17 år och hälsade på min far och bror i Frankrike träffade jag också min mormor och hon berättade för mig då att det var nog inte så säkert att min far var min biologiske far. Men det var faktiskt min mor som var först med att berätta för mig att sådana rykten fanns. Det gjorde hon redan när jag var nio år, det år jag flyttade med henne till Sverige. Varför var det nödvändigt att berätta detta för en nioåring? Helt obegripligt.

Min första jul i Sverige. 1976.

Det min mor sa och mina egna känslor har följt mig sedan dess. Men under långa perioder låg det mer eller mindre i dvala. Jag hade på något sätt förlikat mig med att jag ändå aldrig skulle få veta.

Jag hade inget spår att gå vidare med. Jo, faktiskt en ledtråd, det fanns ett tänkbart namn som det ryktades om när jag föddes. Min mormor nämnde honom vid namn och hon trodde också att det var han.

I vuxen ålder har jag i omgångar gjort lite efterforskningar. Sporadiskt och planlöst. Jag har egentligen inte haft något att gå på. Ingen information alls och ingen som kunde ge mig en endast liten ledtråd. Och hos mor var det ju redan stopp.

Men Internet har verkligen gjort det enklare. Ny information, bilder och videoklipp tillkommer hela tiden. Men när man inte har en endast ledtråd är det svårt. Det är verkligen som att hitta en nål i en höststack. Det är frustrerande.

Jag har självklart kollat upp den där personen det ryktades om och som min mormor nämnde för mig men jag trodde aldrig att det var han. Vi var inte det minsta lika.

I mitt huvud var det misslyckat uppdrag. Det var bara att ställa in sig på att jag nog aldrig kommer att få veta. Jag hade förlorat allt hopp. Det enda var att hoppas att jag någon gång kanske skulle snubbla på sanningen.

Men hur var det med det där tänkbara namnet? Ja, han var under en period en superkändis i Frankrike bland unga. En rockstjärna.

Bara ett par veckor efter att min bror fötts följde min mor med denna rockstjärna på en turné. Nio månader senare föddes jag. Det var så ryktet uppstod. Och trots att jag aldrig egentligen trott att han är min biologiske far fanns ändå tanken där … tänk om det ändå var Pierre?

…

Kommentarer betraktas inte som redaktionellt material och förhandsgranskas inte. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.