På jakt efter min okände far: Får jag någonsin veta sanningen?

Det har nu gått nästan två år sedan som jag först delade med mig om min jakt på min biologiske far, ett sökande som pågått i många år men som tog fart på allvar för drygt tre år sedan. Då bestämde jag mig för att inte längre leva i ovisshet utan få veta sanningen om vem som är min biologiske far. 

Jag började verkligen från noll. Jag hade inga ledtrådar och visste inte ens var jag skulle börja, förutom ett rykte som florerade i familjen, att min far inte var min biologiske far och att min riktige far kunde vara den franske sångaren och rockstjärnan Antoine som slog igenom med dunder och brak 1966. Min mor var nämligen en del av hans entourage under en kort period just när han blev känd, samma period som jag blev till. Men Antoine var inte min far. Ryktet stämde däremot att min far inte var min biologiske far.

Åren har gått och jag har ägnat otaliga timmar åt att söka, med tusentals sökningar på internet och säkert lika många granskningar av fotografier och videor. Jag sökte efter allt kring sångaren Antoine, läste att om honom i hopp om att finna ledtrådar till min biologiske far.

Men ingenting gav resultat.

Men så en dag, som en blixt från klar himmel, dök han upp. En man vars bild fick mig att tappa andan, en bild som passade in i pusslet på ett kusligt sätt. Här kom vändpunkten som jag så länge väntat på. Han hade funnits där hela tiden, mitt framför ögonen på mig.  Ett fotografi som skulle förändra allt.

Jag kunde dessutom placera honom på samma plats vid samma tidpunkt som jag blev till. Likheten var slående. “Han kan inte förneka dig som sin son,” sa min bror när han såg alla bilder på mig och Guy. Guy Mardel, sångaren som blev trea i Eurovision 1965. Jag bytte profilbild på Facebook till en ung Guy och ingen märkte någon skillnad, jag fick istället kommentarer på hur lik jag var mig själv i yngre dagar. 

Jag gjorde fotokartor med bilder på mig och Guy och man kunde se likheterna oavsett ålder. Jag hade hittat honom av en ren tillfällighet och framför mig hade jag många bilder på en man som mycket väl kunde vara min biologiske far. 

Hade jag äntligen hittat honom? Hade jag sådan tur? Jag läste allt jag kunde hitta om honom, tittade igenom alla intervjuer, alla uppträdanden, allt för att få ledtrådar som skulle bekräfta att han var min biologiske far. Jag har nog laddat ner allt som går att hitta om honom på nätet. Och ju mer jag hittade, desto mer blev jag övertygad om att det måste vara han. 

Men … jag erkänner att jag ibland tvivlade. Jag hade hela tiden en gnagande känsla som inte ville försvinna. Tänk om det inte var han? Tänk om jag aldrig skulle få veta säkert? Men samtidigt, hur skulle det inte vara han, så lika som vi var? 

Jag behövde andra bevis än bilder. Obestridliga bevis. Fotografier räckte inte. Inte heller att min mor och Guy var på samma ställe vid samma tidpunkt. Allt kunde ju vara ett sammanträffande.

Jag tog senare ett DNA-test och hoppades att det skulle dyka upp en DNA-matchning som inte var allt för långt bort från Guy. Och under tiden jag väntade på den där DNA-matchningen började jag bygga Guys släktträd. Men det visade sig vara ett mödosamt arbete med många hinder. Jag vadade genom otaliga släktträd och personprofiler, klickade mig igenom ändlösa släkttrådar men utan resultat. Jag kom inte vidare någonstans. Jag hittade egentligen inte ett enda spår. Rien. Nada. Jag hade fullständigt kört fast och luften gick ur mig.

Jag var tvungen att släppa släktforskningen ett tag och sökandet efter min biologiska far. Jag fick heller inte upp några andra tänkbara kandidater som kunde vara min biologiske far och jag började förlika mig med att jag nog aldrig kommer att få veta sanningen. 

Men så en dag dök det upp en nära släkting till Guy som hade tagit ett DNA-test.