Jag ger upp - jag kommer aldrig att hitta honom
Hoppet tändes när jag hittade en syssling till Guy som tagit ett DNA-test. Det kändes verkligen som att jag var nära. Nu skulle det äntligen bli bekräftat. Men till min stora besvikelse matchade jag inte med honom.
Jag var förbryllad över att vi inte matchade. Jag var övertygad om att, om jag hittade en så nära släkting så skulle det bli en säker matchning. Guy var den enda kandidaten som jag hade och jag trodde verkligen att det nu skulle bli bekräftat. Det blev inte så. Jag började forska i hur det kom sig att vi inte matchade, det måste ju finnas en naturlig förklaring.
Kunde det bero på vilket testföretag man använt sig av eller dolda inställningar på släktforskningsplattformen? DNA-tester analyseras på olika sätt beroende på vilket företag som genomför dem, och många laddar sedan upp sina resultat till den tjänst där de bygger sitt släktträd. Det skulle kunna vara en glitch.
Jag var dessutom fortfarande nybörjare när det gällde släktforskning och var inte helt familjär med alla funktioner, inställningar och abonnemangsformer på de olika plattformarna.
Kunde det vara felaktigheter i sysslingens släktträd? Släktforskningstjänsternas matchningsförslag, så kallade Smart Matches, är inte alltid tillförlitliga och släktträd kan innehålla många felaktigheter. Personer kan vara födda före sina föräldrar eller fått barn orimligt tidigt, eller att det saknas fullständiga namn. Det kan också vara att det inte alltid handlar om biologiska föräldrar, till exempel fadern på födelsebeviset inte är den biologiske fadern, som i mitt fall.
Dessutom kan samma person har olika namn med olika stavningar, något jag särskilt lagt märke till i släktträd med algeriska rötter. Många släktträd är byggda på bristfällig information som är baserad på egna minnen och muntliga berättelser, utan att man kontrollerat matchningarna mot officiella dokument. Så det kan finnas många förklaringar till varför vi inte matchade. En del rimliga och en del mer långsökta.
När man har endast en kandidat riktar man allt sitt sökande mot just den personen. Det kändes så rätt, att det faktiskt kunde vara Guy som var min biologiske far. Men att rikta sitt sökande för att hitta kopplingar till endast en person kan samtidigt också vara ett misstag. Det är lätt att bli blind för andra möjliga alternativ.
Jag kontaktade i alla fall sysslingen och det tog lång tid innan jag fick svar. Jag bad om att få bli medlem på hans släktplats i hopp om att skulle synas att vi dna-matchade. Men ingenting. Vi gick igenom inställningarna och allt verkade vara rätt inställt. Det var bara att konstatera att sysslingen och jag inte matchade.
Nu började tvivlet gnaga igen på allvar. Kunde det bero på något annat? Kunde det vara fel i släktträdet? Det var stor ålderskillnad mellan Guys farmor och sysslingens farmor. Jag hittade officiella dokument som antydde att Guys farmors mor var orimligt ung vid farmoderns födelse. Hade jag hittat misstaget?
Men jag fann födelsebevisen för båda farmödrarna, som bekräftade att de var helsyskon. Och åldrarna var rimliga. Hoppet släcktes. Om de var helsyskon kunde Guy inte vara min far.
Det är i och för sig fullt möjligt att man inte matchar med en förälders syssling, men sannolikheten för detta är väldigt låg – kanske 1-2%. Det beror på vilka specifika segment av DNA:t som överförts från förälder till barn genom så kallad genetisk rekombination. Det kan också vara så att jag faktiskt matchar med sysslingen, men att mängden gemensamt DNA är så liten att det inte registreras som en DNA-matchning.
Men det kändes orealistiskt. Besvikelsen var stor. Där och då fick jag en rejäl smäll. Och utan andra ledtrådar eller möjliga kandidater kändes sökandet hopplöst. Men trots detta dröjde sig känslan kvar länge att Guy på något annat sätt ändå skulle kunna vara svaret. Att det fortfarande fanns en möjlighet, om än minimal, och att jag bara inte hade hittat pusselbiten som saknades.
Men här nådde jag faktiskt en punkt där jag ändå var tvungen att acceptera verkligheten. Guy är nog inte min far. Och utan nya DNA-matchningar eller andra ledtrådar eller kandidater fanns inget mer jag kunde göra. Mitt enda hopp var att en ny bra DNA-matchning plötsligt skulle dyka upp.
Där och då gav jag mer eller mindre upp. Och förlikade mig på något sätt med att jag aldrig kommer att få veta, att mysteriet om min biologiske far skulle förbli olöst.