Ett nytt hopp och ett oväntat genombrott
Utan nya DNA-matchningar som kunde koppla mig till Guy eller till andra potentiella kandidater stannade mitt sökande av. Jag trappade ner ordentligt när det gällde släktforskning.
Efter det tunga bakslaget med Guys syssling, som jag inte matchade med, fanns det inte så mycket mer som jag kunde göra. Sökandet sattes på on-hold.
Jag loggade in sporadiskt för att kolla nyinkomna DNA-matchningar. Det blev längre och längre mellan inloggningarna. När mitt premiumabonnemang var på väg att löpa ut hade jag inga planer på att förnya det. Bortkastade pengar, tänkte jag. Samtidigt skulle många bra funktioner försvinna och därmed skulle mitt sökande bli än mer begränsat. Utan betalabonnemang är det mycket svårare att få fram information om personer och deras släktingar och söka i släktträd. Jag kunde bara hoppas på att en ny bra matchning skulle dyka upp.
När DNA-tjänsten kontaktade mig våren 2023, när mitt abonnemang höll på att löpa ut, tackade jag nej till att förlänga det. Just den här släktforskningstjänst ringer upp när man inte har automatisk förnyelse och abonnemanget är på väg att löpa ut. Det är då man också får erbjudanden om att förnya till rabatterat pris. Men jag var ändå inte intresserad. Mitt enda mål hade ju bara varit att hitta min biologiska far, inte att bygga släktträd.
Det rullade på ett par månader med ett basabonnemang utan premiumfunktioner. Tills jag vaknade tidigt en morgon förra sommaren och yrvaket kollade genom min mejl på mobilen. Jag hade fått en kanonmatchning. Jag fick gnugga mig i ögonen. Den långt bästa matchningen jag fått hittills. Nora. Enligt släktuppskattningen ett sysslingbarn eller brylling.
Ett nytt hopp tändes. Det var en riktig bra DNA-träff som dessutom inte matchade med min bror, vilket betydde att matchningen var på min biologiske fars sida. Jag blev så glad och upprymd. Nu fanns det äntligen något att jobba med. Jag tog kontakt med släktplatsen och erbjudandet som jag fått tidigare stod kvar. Halva priset. Inget att tveka på. Jag förnyade premium-abonnemanget.
Nora är från Österrike, mamman likaså men fadern invandrad från Polen. Min etnicitetsuppskattning, även om den har sina brister, pekar starkt mot just Polen där jag också hade många dna-matchningar.
Nora hade precis startat sin släktplats och därför hade hon få namn i sitt träd. Jag kontaktade henne för att få mer information om hennes släkt. Hon berättade vad hon visste. Det var inte mycket men jag fick ändå lite information som jag kunde arbeta vidare med. Hon berättade för mig att det var svårt för henne att släktforska för hennes far ville inte berätta så mycket. Han var tystlåten. Han ville egentligen inte att hon skulle gå vidare med sin släktforskning. Det var alldeles för smärtsamt för honom att riva upp minnen.
Jag fick ändå så pass mycket att jag kunde efterforska vidare. Ett sätt att hitta, i mitt fall min biologiske far, är att bygga andras släktträd och hoppas på att på så sätt hitta kopplingar till mig. Jag har byggt väldigt mycket på Noras släktträd men inte hittat något. Och ingenting som pekade mot Guy eller Algeriet. Om det skulle finnas en koppling så skulle det i så fall troligen vara på Guys mammas sida. Jag hade alla personer flera generationer tillbaka på Guys pappas sida men ingenting på hans mors sida. Jag hittade ingenting i officiella dokument i Algeriet och ingenting i andras släktträd heller. Det skulle kunna betyda att hennes släkt inte kom från Algeriet från början utan invandrat. Det kunde kanske finnas en koppling till Polen, det var länge en teori, men jag hittade inget som kunde bekräfta det.
Även om jag inte hittade någon koppling till mig själv, upptäckte jag intressanta saker medan jag arbetade med Noras släktträd. Nora har helsyskon, men efter egna efterforskningar fann jag att hon också har ett halvsyskon från faderns tidigare äktenskap i Polen. Det visade sig att detta halvsyskon, född i slutet av 60-talet, är en välkänd artist i Polen som lockar stor publik. Nora bekräftade att det verkligen var hennes halvsyskon. På Noras farmors sida upptäckte jag också en känd polsk författare och poet.
Med ett så nära släktskap som brylling kände jag att jag var nära en lösning. Men när man går fem generationer bakåt blir det många namn att hålla reda på, även om jag bara behöver leta på hennes fars sida. För att hitta den gemensamma anan krävs det att man går igenom många släktingar. Men med lite tur kunde jag kanske stöta på ett namn som skulle leda mig i rätt riktning. Med Nora ökade i alla fall mina chanser avsevärt att hitta min biologiske far. Men som vanligt när det gäller släktforskning, åtminstone för mig, är det ofta ett steg framåt och två steg bakåt – en känslomässig berg- och dalbana.
Efter ett tag slutade Nora att svara på mina mejl och jag antog att det blev för jobbigt även för henne. Men hon lät åtminstone sitt konto vara kvar vilket gjorde att jag kunde söka bland våra gemensamma dna-matchningar och deras släktträd. Det var värdefullt men jag hittade inget konkret som kunde ta mig vidare.
Jag fastnade, som jag gjort många gånger tidigare. Jag bestämde mig för att jag måste ta hjälp av någon. Jag skrev till DNA-släktforskaren Peter Sjölund, han som medverkade i programmet Förmiddag i P4 Jönköping när jag pratade med Hasse P om mitt sökande efter min biologiske far. Jag frågade om han kunde hjälpa mig, men jag fick inget svar. Jag förstod att han säkert får många förfrågningar men det gjorde mig ändå besviken. Jag behövde verkligen råd och hjälp.
Jag träffade Peter Sjölund några månader senare på en föreläsning som han höll vid högskolan i Jönköping under ett evenemang som arrangerades av Jönköpingbygdens släktforskarförening. Efteråt utbytte vi några ord. Han frågade mig om min bästa DNA-matchning, och jag förstod genom hans frågor att det här var ett komplicerat fall. Jag visste nu inte riktigt hur jag skulle gå vidare.
Allt stannade upp igen. Månaderna gick, och det blev hela åtta månader utan några framsteg att tala om. Jag hade lagt ner mycket tid på mitt sökande och tänkte ofta på det, vilket stressade mig eftersom jag inte kom närmare några svar. Tankarna på om jag någonsin skulle få veta vem min biologiske far var dök upp allt oftare, tankar som jag försökte slå bort så gott jag kunde, men det var svårt. För varje dag som gick blev det dock lite lättare att acceptera situationen och istället fokusera på andra saker i livet som faktiskt är viktigare.
Men så för drygt två månader sedan kom hjälpen från ett helt oväntat håll, och det var precis den knuff som behövdes för att sätta saker i rörelse. Plötsligt började saker hända, och kanske skulle ett livslångt undrande och många års sökande äntligen få ett slut.
Julie från Frankrike kom som en räddning. Hon erbjöd sig att hjälpa mig. Vi började med att leta efter kopplingen till Guy men övergav snabbt det spåret.
Den 8 juni hittade jag något. Julie snubblade på en ledtråd utan att veta vad hon hade hittat. Men det visste jag. Och det var egentligen först i just detta ögonblick som jag släppte alla tankar på att Guy kunde vara svaret på mitt sökande. Efter att ha haft honom i tankarna i över tre år, försvann han på bara någon millisekund. Det kändes så konstigt.
Och den här gången var mitt fynd inte baserat på likheter i bilder och videoklipp. Nu hade jag en värdefull ledtråd. Tänk om … Jag kände att jag nu kanske bara var ett par små steg från målet. Jag var så nära att jag nästan kunde ta på det. Känslan var obeskrivlig.
Mitt fynd gjorde att jag fick gå tillbaka till ruta ett, där jag började mitt sökande.
Vad var det jag hittade egentligen?
Spännande! Tänker på dig och undrar hur det går