Efter år av sökande: Jag har äntligen hittat honom

De senaste månaderna har varit minst sagt omtumlande för mig i mitt sökande efter min biologiska far. Jag har grubblat hela mitt liv över vem det skulle kunna vara. De senaste tre fyra åren har mitt sökande blivit alltmer intensivt och nu kan äntligen säga att jag hittat honom.

Antoine och Les Problèmes på den legendariska Olympia-scenen i Paris den 27 april 1966 – där allt började. Stillbild från konsertfilmen.

Jag har funderat och grubblat över detta hela mitt liv, men de senaste 10-15 åren har tankarna tagit över allt mer. Det var då jag började aktivt leta efter ledtrådar. De senaste tre, fyra åren har sökandet blivit ännu mer intensivt, och jag har stundtals känt mig helt slutkörd. Men nu känns det riktigt bra - jag har hittat rätt och jag trivs som fisken i vattnet.

Jag ska vara fullständigt ärlig, det har inte alltid varit lätt. Mina funderingar och sökandet har påverkat mig mer än jag vågat erkänna. Våren 2023 var en särskilt tung period. Sökandet stod helt stilla, och jag började undra om jag någonsin skulle hitta de svar jag sökte. Men det fanns inget annat än att härda ut.

I mitt förra inlägg berättade jag om hur jag fick en DNA-matchning som till en början verkade lovande men som då inte ledde någonstans. Jag berättade också om Julie från Frankrike, som kom till min räddning. Det var först när hon började hjälpa mig som saker verkligen började hända.

Julie är familj. Hon är dotter till en livslång nära vän till min far, en nära vän som också är en före detta svägerska. Julies kusin Myriam har växt upp hos min far i Frankrike. Det började med att Myriam berättade för Julie om mitt sökande och Julie erbjöd sig direkt att hjälpa mig, och jag tänkte, varför inte. Det kunde ju inte bli värre, och jag hade ändå inget att gå på. Julie är passionerad när det släktforskning och hjälper många att hitta sina rötter. Nu fick hon en ny utmaning - att hitta min biologiske far.

Vi började med att försöka hitta en länk till Guy, sångaren som jag länge trodde kunde vara min biologiske far. Julie, med sin släktforskningskunskap, kunde hitta information mycket lättare än jag. Hon vet dessutom vart hon ska vända sig för att hitta personuppgifter och har kontakter i Frankrike som jag saknar vilket gjorde sökandet mycket enklare.

Vi letade efter något som kunde knyta Guy till någon av mina DNA-matchningar, men trots att vi hittade ny information om hans släkt fanns ingen koppling till något av mina DNA-matchningars släktträd.

Julie började samtidigt att undersöka mina allra närmaste DNA-matchningar i Frankrike och de som ingick i samma DNA-kluster. Hon kontaktade dem för att samla in information om deras släkt och få tillgång till detaljer i deras släktträd, i hopp om att något skulle stämma överens och bekräfta det som vi redan visste. I det här stadiet så skjuter man brett och hoppas att man träffar något.

Julie fick full tillgång till alla mina konton på de olika släktforskningstjänsterna och fick tillåtelse av mig att, via mina kontons mejlfunktion, ta kontakt med mina DNA-matchningar.

En av de närmaste matchningarna är en man som heter David, med vilken jag delar det största enskilda DNA-segmentet, och som pekade på ett möjligt släktskap som brylling eller syssling. David hade bara ett fåtal personer i sitt släktträd, och ett av namnen, Emelie, saknade efternamn. Jag hade för länge sedan redan tittat på hans släktträd men inte hittat något. Men Julie lyckades gräva fram information om Emelie och hennes föräldrar och fick det också det bekräftat av Davids fru som också var släktplatsägaren att uppgifterna stämde.

När jag läste Julies konversationer med Davids fru såg jag plötsligt ett efternamn som jag stött på tidigare i mitt sökande. Det här kunde vara pusselbiten som kunde få hela pusslet att falla på plats. Det här kunde vara ledtråden som jag väntat på och hoppats på att jag skulle snubbla över.

Efternamnet var samma som en man som jag undersökt tidigare, som funnits med i mina anteckningar redan från början, en person som fanns nära Antoine men som jag lade åt sidan när jag följde andra ledtrådar.

Min första tanke var att den här mannen, vi kan kalla honom Albert, skulle kunna vara släkt med David. Om så, hade jag verkligen hittat en ledtråd men inte bara det, kanske också min biologiske far. Tänk om. Känslan av att ha hittat en värdefull ledtråd är obeskrivlig.

Så jag släppte allt med Guy och koncentrerade mig helt på den nya ledtråden. Jag var tvungen att verkligen undersöka Albert närmare. Albert hade funnits runt Antoine och Les Problèmes, just den perioden som jag blev till. I mitt förra bloginlägg hade jag med en bild från ett videoklipp, från en inspelning av en konsert med Antoine och Les Problèmes på scenen Olympia 27 april 1966. Både Albert och min mor befann sig där i samma lokal just den kvällen.

Antoine och Les Problèmes 27 april 1966. Stillbild från konsertfilmen.

Julie visste inte vilken ledtråd hon hade grävt fram. Men jag visste direkt. Jag bad henne att kolla om David på något sätt kunde vara släkt med Albert. Det visade sig att även en annan DNA-matchning hade detta efternamn i sitt släktträd. Vi delade inte lika mycket DNA men tillräckligt för att det inte skulle vara en slumpträff.

Julie jobbade med att bygga släktträdet för David och även för den andra matchningen. Jag ville se om framförallt David hade samma gemensamma ana med Albert. Och jag hade rätt i min magkänsla och i mina misstankar. Det visade sig att både David och den andra matchningen hade gemensam ana med Albert. Jag var så upprymd över dessa nya uppgifter. Nu började det bli riktigt, riktigt spännande.

Jag tog kontakt med Antoine igen för att uppdatera honom om vad som hade hänt sedan vi sist hördes för nästan två år sedan. Jag frågade honom om Albert. Han kommer ihåg honom mycket väl och bekräftade att han fanns där runt honom just den perioden, något som också bekräftas av andra källor.

Så nu sitter jag här, jag har hittat Albert, som jag vet var runt Antoine och som träffat min mor, och som har gemensam ana med två av mina DNA-matchningar, med en av dem ett möjligt släktskap som brylling eller syssling. Kan han vara min biologiske far? Vad är sannolikheten att det inte är han?

Julie var vid det här laget övertygad om att Albert var min far, och jag kände detsamma. Alla bitar har fallit på plats, och för första gången i mitt liv kändes det som att jag hade hittat rätt.

Jag kan äntligen säga att jag vet att Albert är min biologiske pappa - jag känner inga tvivel alls.

Men ... efter så många års motgångar ville jag ändå fortsätta att samla ytterligare bevis för att bekräfta det jag redan vet. Jag vill knyta ihop de sista lösa trådarna. Den gemensamma anan vi hittade var på Alberts faders sida. Nu vill jag hitta en gemensam ana på Alberts mors sida. Jag har redan information som pekar åt rätt håll, men det är inte helt fastställt än.

Med Guy hade jag hela tiden en gnagande känsla av att han kanske inte var den rätte. Med Albert är känslan helt annorlunda.

Jag känner glädje, eller snarare, jag känner att ett lugn infinner sig – en enorm lättnad att äntligen få veta sanningen och att allt faller på plats. Nu vet jag.

Jag tänker tillbaka på när min mor frågade mig vad jag har att vinna på det här (mitt sökande) och om det skulle få mig att må bättre.

Faktum är att det är en befrielse. En enorm tyngd har lyfts från mina axlar, och jag behöver inte längre grubbla. Det är en märklig känsla, och samtidigt känner jag en viss tomhet – inte på ett negativt sätt, utan snarare för att jag har levt med detta så länge.

Och jag kanske har nått målet när det gäller sökandet efter min biologiske far, men det finns så mycket kvar att utforska. Jakten på min far är över, men nu börjar en ny resa.

Fortsättning följer och jag kan bara säga att just nu trivs jag som fisken i vattnet. Eller som man säger på franska – Comme un poisson dans l’eau.