Den totala tystnaden

Jag letade intensivt efter kopplingen till Guy och hoppades på en DNA-matchning som kunde länka oss samman. Och medan jag väntade på att matchningen skulle dyka upp, försökte jag få kontakt med Guy. Det visade sig vara svårt. 

Visar upp mina skills i parken Forêt de Montgeon i Le Havre.

Många av er har följt min resa för att hitta min biologiska far, och det var ett tag sedan jag hade några uppdateringar att dela. Det betyder inte att ingenting har hänt, men saker och ting tar längre tid än jag hade hoppats på. Jag har under den här tiden ofta fått frågor om hur det går och en del har undrat om jag har försökt kontakta Guy.

Och det har jag, via flera olika kanaler, men tyvärr utan resultat. Det visade sig vara svårare än jag trodde.

Jag skickade en vänförfrågan på Facebook och meddelanden via Messenger och Skype, men fick aldrig något svar. Jag lyckades inte hitta hans hemadress för att skicka ett personligt brev och mina meddelanden till hans fru blev även de obesvarade. Det är inte så säkert att han ens har läst mitt meddelande. Om man inte är vänner på Facebook hamnar meddelanden i meddelandeförfrågningar, och för att se dem måste man aktivt gå in och kolla där.

Jag fick försöka på annat sätt. Jag visste att Guy sedan många år var engagerad i ett utbildningscenter i Jerusalem. Jag kontaktade centret och bad dem vidarebefordra min önskan att komma i kontakt med Guy. De meddelade mig senare att de framfört min önskan så jag visste åtminstone att mitt meddelande nått fram till honom och han fick också veta varför jag sökte honom.

Jag hade också en mejlväxling med en journalist som känner Guy, så det borde även ha kommit fram till honom den vägen.

Jag fick inget svar men efter att Guy fått mitt meddelande och efter att jag även skickat vänförfrågningar till Guy och andra personer som känner honom hände något märkligt. Flera av dem, familjemedlemmar, andra släktingar och även en person som fungerat lite som manager, tog bort möjligheten att skicka vänförfrågningar och meddelanden på Messenger. En del tog även bort möjligheten att kommentera inlägg. 

Guys äldste son, som hade ett konto på samma släktforskningssida som jag, raderade plötligt sitt konto. Långt senare fick jag tag på honom via e-mail men efter att jag förklarat mitt ärende fick jag inget svar. 

Jag kände att jag var något på spåren. Reaktionerna som kom efter att jag försökt att nå Guy kändes inte som en slump. Jag tog det mer som en bekräftelse. 

I mina meddelanden som jag skickade till Guy förklarade jag varför jag misstänkte att han kunde vara min biologiska far och att jag gärna ville få kontakt med honom för att höra vad han hade att säga. Jag förstår att det kan inte vara lätt att efter 57 år få veta att man kanske har en son så det gällde att gå varsamt fram.

Men även om jag tog stor hänsyn i mina meddelanden var det nog tydligt vad jag själv trodde. Men om jag skulle få veta sanningen kunde jag samtidigt inte låta andras känslor hindra mig. Det där var en svår balansgång. 

Men när jag inte fick svar och jag dessutom inte hittade något i Guys eller andras släktträd som kunde länka oss samman, krympte mina möjligheter rejält om att hitta min biologiska far. Det fanns snart inga fler vägar att utforska. Det var stopp.

Mitt sista hopp låg nu i att få en DNA-matchning. Jag hittade en del släktträd där Guy fanns med, men ingen bakom dem hade tagit något DNA-test. De hade bara byggt sina släktträd. 

Men till slut hittade jag i alla fall en nära släkting till Guy, en syssling som hade tagit ett DNA-test, liksom hans barn. Men ingen av dem matchade med mig. Varför? 

Och den där gnagande känslan, ni vet, den fanns kvar. Kanske var den rätt och jag borde ha lyssnat?